40-talet

DEL I: KRIGSÅREN


Trots krig och elände kunde det se så här idylliskt ut en sommarkväll 1942. Här ovanför ligger numera Nordiska Travmuseet. OBS skylten med startplatsmarkeringen (1800, distanserna var mer flexibla vid den här tiden.

FINLANDS SAK ÄR VÅR
Vintern 1940 betecknades som en vargavinter här i Sverige, en av de kallaste i mannaminne, och ännu värre var förhållandena i Finland, som dragits in i det som kallades Finska vinterkriget mot Ryssland 30 november 1939 – 13 mars 1940. ”Finlands sak är vår” blev ett slagord även inom travet, som anordnade tävlingsdagar där allt, inklusive prispengar och arvoden till funktionärer gick till broderlandet. Inte minst istravsklubbarna ställde upp och en notis upplyste om att det från Säffle kom 4000 kronor, Arvika 2700, Karlskoga 2500, Sunne 1000, Åmål 2000, Töcksfors (Ärttjärnsviken) 1000, Torsby 1000, Järnskog 1000 osv. Färjestad hade otur med vädret, – 20  grader och en isande nordan skrämde bort alla utom ett par hundra tappra, varför nettot stannade vid 1500. På Solvalla gällde inga frikort under Finlandsdagen, även funktionärerna löste entré och priserna till de tre totoplacerade ekipagen i varje lopp utgjordes av pokaler, donerade av tidigare storloppsvinnare. Därtill hade Kurt Mattson (Veda stuteri) skänkt en ostartad 4-åring, den högstammade Bibbi Harvester (Trotteur- Iris Harvester), som lottades ut på entrébiljetterna. Prisutdelare var STC:s mäktige ordf greve Carl Bonde.

TÄCKEN TILL FINLANDS HÄSTAR
Under mottot ”Tänk på hästarna” bidrog travets folk dessutom frikostigt till en insamling av pengar till täcken för den finska arméns hästar. Finlands sak var sannerligen vår!

ORO I LEDEN
Nytt på den organisatoriska fronten: Eftersom travet drogs med stora ekonomiska bekymmer, beslöt STC att banorna fick rätt att innehålla, dvs tills vidare slippa betala ut, viss del av redan inkörda prispengar. Åby begagnade sig av den möjligheten, vilket hästägarna å det högsta ogillade, och där var det mycket nära en total strejk. De enda banor som inte hoppade på möjligheten att sänka priserna var faktiskt Östersund och Årjäng.

TRONSKIFTE ? NEJ, NEJ!

Den slitstarke RAKETEN bytte enligt travprogrammen ägare titt som tätt, men en inte alltför vågad gissning är att PAUL ALBINSSON själv var den som höll även i de ekonomiska tåtarna. En lustig episod: När Paul kom hem med Raketen möttes han på förstubron av Terese, som efteråt lär ha yttrat: ”Den blir det aldrig travare tå. Han spann i sko”.  Det betydde väl att han gick på sig, slog ihop, rörde sig fel eller nåt åt det hållet. Där spann allt Terese själv i sko, för travare blev det verkligen av nykomlingen.

De båda första åren på 40-talet kördes i Årjäng 10 tävlingsdagar, fördelat på 4 dagar mitt i vintern, 4 på sommaren och 2 vid marknadstid. 1940 inleddes vintermeetinget 18 februari i ”rykande snöstorm och stark kyla”. Dagsomsättningen blev därefter, bara 7.449 kr. I lanthästloppet visade en blivande stjärna, Laisa, 4 år, från Vännacka, vad som komma skulle. I snabbloppet lade Gösta Persson grunden till sitt championat, när han vann med Raketen. Gösta var en mycket körbegåvad hästkarl från Hôla i Smolmark, anställd som försteman hos Paul Albinsson. Han ägde en av Nordmarkens få varmblod, Maryann, en mycket kapabel märr som tog åtskilliga segrar. Några år senare köpte han en annan bra snabbloppare: Heros.  Men Paul själv då, den ordinarie Raketen- kusken, vår obestridlige champion 1937-39, var fanns han? Jo, han var faktiskt långtidsavstängd (olämpligt uppträdande; vi vet inte när, var eller hur) och gjorde inte comeback på hemmabanan förrän i september, då han styrde sin nya stjärna, Kjapp, till snabbloppsvinst under marknadstorsdagen.

VÄRMLANDSBÄST
Den 26 februari visade Manrico Girl, 4, upp sig i Årjäng för första gången. Hon köptes till Värmland av ”fiskarbröderna”, de tidigare elitbrottarna  Knut och Ture  Andersson från Kalvholmen utanför Karlstad, och hon blev regionens bästa travare ända fram t o m 1945. (Avlöstes sedan av stallkamraten Carper som värmlandsetta). Samma dag (26/2)  fick Raketen/ Frode Krogh som fyra stryka på foten för Laura, äg Daniel Olsson, Månserud. Tiger Brand, tillhörig Erik Perssons sterbhus, blev bara femma för Eriks måg Albert Trell.

Raketen och danske Krogh fick sin revansch söndagen därpå, då de trots meetingstillägg för segern vid premiären gav Tiger Brand och Albert Trell20 moch vann på 1.43,0/ 2040. Dubbelseger blev det samma dag för Stall Nordby och Rune Einarsson, som tog hem båda avdelningarna i ett mellanklasslopp med King av Jakson resp Funkis.

Till det här första meetinget 1940 hade Solvallatränaren Erik Larsson skickat sin bror Gunnar med fyra hästar: Etta Trot, Lee Halle, Nordstjerna II och Torp Figge. Alla fyra kunde efter meetingets slut återvända hem med var sin seger.

MISERABELT MIDSOMMARVÄDER
Meeting II/1940 inleddes på midsommarafton, som förr i tiden alltid betydde 23 juni, men missgynnades av envetet regn och ett och annat åskslag. 1000 personer mötte i alla fall upp och spelade för acceptabla 13.389 kr. Den 7 juli fick Albert Trell sin efterlängtade första (= enda) hemmaseger med Tiger Brand på 1.44.1/ 1720 före Raketen/ Leo Skog på 1.45,3/1700. Tigern var ju absolut bäst som sprinter. Söndagen därpå var det dags för Albert igen, nu med sterbhusets andra kvalitetshäst: Tyra. Ett varmblodslopp togs hem av 11-åriga Siri Vienna och (Raketens uppfödare) Alvar Norder, Svanskog.

Finaldagen 23/9 blev Ingmårsgutten, 6 år, snabbloppsvinnare med Raketen 3:a och Tigern 5:a. Kjapp diskv. Storfavoriten Omer Nick fick i 3-åringsloppet finna sig i vad fackpressen kryptiskt kallade ”ett märkligt nederlag” när han fick stryk av hemmahästen, 21-oddsaren Hjälmare Tyra (Stig Skogström).

DE GAMBLE FINGO MOTHUGG
1941 var ett år då kalla snabbloppet fortfarande såg Raketen och Tiger Brand som ständiga duellanter, men nu fick de svårt att freda sig för Pauls nya stjärna, Kjapp. Två gånger tog han skalpen på gamlingarna (13 år) och två Årjängssegrar blev det också för Raketen, medan Tigern blev utan vinst detta sitt sista tävlingsår. Mitt i juli spöades dock båda 13-åringarna av jämnårige Ceres och även Kjapp fick skåda mörkfuxen bakifrån.

NYA NAMN DÖKO UPP
Ett nytt namn dök upp i prislistorna: Sigurd Olsson,   Svensbyn, Sillerud, som segerrikt tävlade med sin egen Aranus (Skrymte- Dagny). Sigurd hade lärt sig tränandets grunder hos en tränare på Färjestad men även hos välkände Alvar Norder. Denne senare var fortfarande aktiv i sulkyn och segrade bl a med sin Pil Skott.

En annan yngling som visade talang var Ernst Persson som i juni rent av tvålade till stjärnämnet Laisa med Unger-Jänta. Ernst hade sina rötter i Blomskog och där hörde också Georg Nilsson hemma med snabbfotade Ymer-Lord, som tog flera segrar 1941-42.

Ännu ett nytt namn, Gustaf Östeby, figurerade i segersammanhang. Solglimt hette hans första vinnare. Det är dock att märka att såväl Sigurd  som Alvar, Ernst och Gustaf alla framgånsrikt hade tävlat i istravsammanhang.

KUSKÄNDRINGAR VORO FREKVENTA
Att det inte var så högtidligt att på tävlingsdagen ändra körsvenner visade ett lopp i juli. På King Peter var Paul Albinsson uppsatt som kusk, men hästen kördes av B. Hellström och fick ge 17.70 i odds. Paul rattade i stället Nedworthy J:r, där programmet hade tänkt sig delägaren Folke ”Onkel” Larsson i sulkyn. (Den andra halvan av andraplacerade Nedworthy tillhörde Hilding Blad).

Överhuvudtaget var travprogrammen inte så mycket att lita på alla gånger. Folke Hjalmarsson och Paul Albinsson kunde mycket väl vara bokade för tre hästar i samma löp och nån gång hände det t o m att de i sådana fall körde en fjärde. Något nätspel förekom ju inte vid denna tid så de flesta spelare hukade inte i sina hemmavrår utan fanns på plats vid banan.

5-ÅRSJUBEL
I samband med marknaden kördes jubileumsdag för att fira Årjängstravets 5 år. Sonm så ofta vann Manrico Girl/ Jens Forsell snabbloppet. I ett lanthästlopp hette vinnaren  Index (Unger- Prima), körd av champion Paul. Denne Index var en avelshingst av rejäl nordsvensk modell och stationerades några år i Klässbol. Där hade han stor framgång som beskällare och producerade en hel del goda snabblöpare med Dexy och Dora i spetsen. Senare tjänstgjorde han hos Einar Eriksson på Skålerud.

Liksom 1940 skickade Erik Larsson sin bror Gunnar till Årjäng med en kvartett goda travare. Så gjorde han även 1942. Ett par av hästarna blev kvar i Värmland: Lebedaame (till Edgren i Ransäter) och Granessa (Adolf Larsson och Fryksenius, Karlstad).

Totalisatoromsättningen visade under 1941 en stigande tendens. Vid premiären 23/2 spelade knappa tusentalet blåfrusna personer för 11.047 kr, medan tre gånger så många besökare under marknadsdagen 18/9  investerade 31.525 kr.

LÄNSMAN FÖRSTÄRKTE
1942 fick måldomarnämnden en rejäl förstärkning, åtminstone juridiskt sett, i det att landsfiskal G. Norström klättrade upp i tornet och blev chef där. Dessutom fick vi ytterligare två travdagar till de tio vi hade tidigare. Dessa två dagar fick dock en mindre attraktiv placering, nämligen i november då banunderlaget inte var det bästa.

JOCKE I SOCIETETEN
Att antalet tävlingsdagar utökades hade sannolikt delvis sin grund i att John ”Jocke” Persson, sällskapets sekreterare, fick allt mera att säga till om. Han valdes nämligen in i sportens högsta beslutande organ, Svenska Travsportens Centralförbund (STC), där han med ungdomlig entusiasm och ständigt gott humör kunde dribbla med gubbarna lite hur han ville. Inte minst gjorde han det vid sittningarna efter styrelsemötena då det vankades bridge- eller pokerspel, i regel hemma hos ordföranden, utrikesministern excellensen Christian Günther. Jocke brukade säga att han aldrig behövde ta ut något traktamente för de där stockholmsresorna, det gick ihop ändå. Med råge.

SCHLAGERHINGSTEN SKÖNTRAVADE ICKE
Anmärkningsvärt många av de nya 3-åringarna detta år hade Ceres (Texen-Irma) som pappa. I ett premiärlopp var han upphov till 11 av de 17 ungdomarna.

Många hade invändningar mot typen – och aktionen – på Ceres, men godkänd för avelsarbete blev han likafullt. Massor av föl tillverkade han mot slutet av 30-talet, av vilka många liksom fadern hade mycket spring i bena. Att han skulle vara far till Lisette hade man dock svårt för att tro.

Åren 1942-43 var skåningen Helmer Månsson i stort sett bofast hos oss. Han tränade faderns, A. Månsson, Oxie, hästar. Den 5 juli 1942 vann han dubbelt med Nedd Wigman och Harlequin, samma tävlingsdag som Erik Perssons Memorial kördes för första gången. Prisutdelare där var Erik Perssons änka, Lovisa. Folke Hjalmarsson vann med Ovak före Paul och Kjapp. Denne senare hade 13 mars lånekörts av Gösta Nordin, som låg inkallad vid gränsen. Att Gösta  hade varit champion på Solvalla 1934-41 imponerade tydligen inte på Årjängs spelexperter, för vinnaroddset blev hela 8.61. Det skulle vara känt folk i sulkyn; segervana Manrico Girl delade samma dag ut överoddset 7.76 när ägaren Bruno Lundbäck skötte styrningen.

När travåret 1942 summerades kunde styrelsen belåtet konstatera att omsättningssiffrorna trots rådande kristider stod sig gott. Publiktillskottet av gråklädda inkallade gjorde absolut sitt, särskilt under sommarmeetinget. Det nya rekordet, 45.531:- sattes 19 juli.

GOTT OM HÄST
1943 inleddes 28/2 med rekordantal anmälda,129 st mot 30 färre 1942. 80 % var från närområdet, det var ju stora svårigheter med transporterna. Många 3-åringar var premierade. Trenden vad gäller ökat spel fortsatte och det var faktiskt bara ett par vinterdagar det investerades mindre än 30.000. Den 4 juli, då Kjapp vann Memorialet, omsattes nästan 50.000. Vi slapp det olustiga novembermeetinget, som ersattes med två fina högsommarsöndagar. Där anar man sannerligen Jockes tumme med farbröderna i STC.

START VARJE SÖNDAG
Dag IV  (21/3) av vintermeetinget upptog ett lopp för 3-åriga nordsvenskar som startat i Årjäng minst två av de tre körda dagarna (28/2, 7/3 och 14/3). Här gällde det att varje gång lojalt ställa upp! Ett fullbesatt lopp vanns av Lave-Tärna/ Karl Jakobsson, Långserud. Förstapris 175:- och extrapremier, 100, 75 resp 50 kr till premierade hästar.

ÖREBROARE BLEV BOFAST

Från Örebro kom Göte Sandblom, som blev kvar i Nordmarken efter sitt giftermål i Karlanda 1945. Bilden är från 1963 efter Siljansloppet, där Göte 50-årig tog sin karriärs sista större lopp. Hästen hette Rapp och de två ihop vann storlopp även i Arvika. Efter åren i sulky blev Sandblom Värmlands meste travfunktionär. Han tjänstgjorde  på de flesta banor som chef i bandomartornet, men även som måldomare. Med sin rutin och medfödda pondus vann han respekt överallt.

Dag II fick vi se en ung man segerdefilera, Göte Sandblom, 30. Hans 12-åriga Urbella (Urbanus- Stella) snuvade det segervana hemmagardet 2) Ovak, 3) Raketen och 4) Kjapp i snabbloppet.  Närkingen Göte trivdes uppenbarligen i Nordmarken för han blev kvar här, gifte sig med Ingrid 1945 och bosatte sig i Fagerbol med utsikt över Svalsjön från fönstret i salen. Han blev med tiden en förgrundsfigur inom travet i Värmland som uppfödare, tränare och funktionär.

FIX-DOCKA FIXSTJÄRNA
Årjängs Större (!) Nordsvenska 4-åringslopp med 1.000 i förstapris, det avgjordes i juli. Helt väntat hette vinnaren Fix-Docka. Det var så väntat att hon inte fick vara med på totospelet. Anders Andersson, Åmål, ägde och Andrew Forsberg körde. Att hon gick utom toton var inte konstigt, hon hade visat toppform med nysatt banrekord 1.47,4 och stod samma start som Menuett 2.22,9 och 20 före hästar med rekord runt 2.11. Det var utjämning efter tyngd och20 mgottgörelse till premierade. Fix-Docka var både tung och premierad.


Fix-Docka var en rekorderlig dam i en viktklass som gav henne ett utmärkt utgångsläge i det stora 4-åringsloppet 1943. Utom toton var det absolut rätt att placera henne där. Hon vann förstås skvättlätt. Tvåa och vinnare på toton var Cerise/ Rikard Lorentzson liksom på den här bilden från ett annat lopp. Rikard var ganska frusen av sig och brukade ikläda sig kördresserna i början av tävlingsdagen för att skala av sig plaggen allteftersom. Tränarna körde ju alltid i hästägarfärger så det kunde bli många lager. Den här dressen tillhörde Årjängsteamet Herman Elofsson (charkuteristen) och Gunnar Danielsson (byggmästarn).

Fix-Docka fick dock snöpligt stryk dag I (16/9) av marknadsmeetinget, trots att hon vann avd A på 1.49,8, körd av ägarsonen Folke Andersson. Exakt samma kmtid, samma distans, hade Fjällgubben/ Sandblom i avd B av samma lopp, men det måste ha skilt 1/10 i sluttid för Sandbloms häst fick förstapengen. Man får allt vara tacksam för att löp inte avgörs på ett så slumpartat sätt i modern tid.

Fast Fix-Docka och Folke fick sin revansch tre dagar senare. Det startades som ovan nämnts flitigt under 40-talet.

RAPPA NYKOMLINGAR 1944
Från året 1944 rabblar vi en drös vinnare, litet på måfå utplockade. Nya 3-åringar som vann: Fröken/ Ivar (i Bôtten)  Danielsson 2.24,4/1080, Värmy (Kläppe-Eda Värma)/David Jakobsson 2.18,3/1180. I ett lanthästlopp: Unger-Pålle och Eric Andersson, Gryttom, senare Rö. Måg till Albert Trell och medlem i måldomarnämnden på 70- och 80-talen. Snabbloppsvinnare: Ovak, 16 år/ Gunnar Olsson och Elektra, 13, den senare ägd i Sillerud av Henry Andersson.

200 METERINGET PROBLEM FÖR EN RACER
Men i Erik Perssons hade Lisette/Hjalmarsson från 2700 (1.38,3) inga som helst bekymmer med att ge Fix-Docka200 moch Kjapp 80. Storspel på toton denna memorialdag: 85.050 kr. Arrangörerna gnuggade händerna.


Det snackades mycket skit om Lisettes avvikande typ och när vi äntligen fick en typbesiktningsnämnd 1946 var hon den första som det gjordes tummen ner för. Sin gigantiska prissumma efter 100 segrar, långt över 80.000 kr, fick hon emellertid behålla. Att hon försvann ur startlistorna gladde förstås många konkurrenter även om det med tiden dök upp nya med nordsvenska papper försedda travare som såg långtifrån renrasiga ut. Stackars Lisette fick aldrig klarhet i vem som var hennes pappa, eftersom programmet angav Ceres eller Ulrik. Mamman var i a f Draga II. Ägare Karlstadborna H. Härnby (rockvaktmästare) och B. Kihlgren.
Årj Större Nordsv 4-åringslopp (1000: -) vann Erik Pettersson med PW Sjöös Lill Berta. Paul Albinsson, vår champion, vann nolloppet med en skör svarting som visade stora talanger, Cadet Lou, som hade mycket att brås på eftersom han hade samma mamma son den store Big Noon, My Sister Lou.

GRACIL 11-ÅRING
Vid marknadstravet fick vi stifta bekantskap med en misstänkt smäcker dam, 11-åriga Bromma Jänta (Sätergubben-Draga II – samma mor som Lisette alltså). Hon vann visserligen inte (blev trea och fyra) men gav ändock upphov till animerade diskussioner bland förståsigpåare. Hon var en av de första som efter typbesiktningsnämndens tillkomst (1946) stängdes från vidare tävling såsom varande icke rastypisk. Att använda henne i aveln var dock helt OK, vilket Årjängsamatören Sven Skogh nappade på. Han köpte henne av ägaren fru L. Härnby och drog igång med uppfödning. Han fick under årens lopp fram en mängd begåvade travare, premierade Skogsdrutten t ex, som vann EP:s tre gånger, och Skogsbläsen, som Sven själv vann storloppet med 1969.

FRED PÅ JORDEN

I galgen hissades före varje lopp alla data som spelarna behövde för att hitta rätt vinnare. Dock angavs ingen barfotabalans. Här basade Gustaf på Tomta från 1945. Han ringde dessutom i klockan när ledande häst vek in på upploppsrakan.

När freden kom i maj 1945 hade Årjäng redan avverkat sitt vintermeeting med rätt hyfsat totospel, cirka 33.000 kr i snitt. Den viktiga posten som bandomare hade fått en ny innehavare: Veterinär J. Tullberg, som efterträdde Gustaf (på Tomta) Andersson. Gustaf fick sedan överinseendet över den så viktiga ”galgen”, där alla viktiga uppgifter hissades upp till spelarkårens fromma.

DAHLGREN TRÄGEN GÄST I ÅRJÄNG
En av vinterns segrare var en som tävlade flitigt men utan de riktigt stora framgångarna, Sven Dahlgren från Arvika, som 11 mars fick vinna på 2.04,3/2020 med Mohn. Med stammen Lanken-Malin var Mohn helbror till självaste Tiger Brand, men långt långt mindre begåvad än storebror. Sven själv var också välstammad som son till rektor Valdenar Dahlgren på Ingesund. I tidig ungdom hade han tävlat som sprinter i svensk elitklass. Så småningom hamnade han på STC, där han skötte bl a registreringen av nya hästnamn och såg till att dessa var rumsrena.

TOTALISATORN I TOPP
Sommarens absoluta höjdpunkt var Memorialet, då toton med råge sprängde 100.000-vallen och inte stoppade förrän vid 114.977 kr. Det väckte faktiskt uppseende i vida travkretsar. I huvudloppet hade Lisette/ Ingemar Zetterlund240 mtillägg på i högform varande Fjällbruden och 180 på två så goda springare som Gunnar och Elsa Vind. Det drev upp vinnaroddset på racern ända till 3.47.  Hon vann en gång till under -45, vid marknadssöndagen.

***

EGNA MINNEN OCH FUNDERINGAR

 LETA LAPPAR

Travdagarna under de första åren av 40-talet präglades för min del ganska mycket av en typ av sopsortering. Jag och likasinnade slynglar letade helt enkelt totobongar, som fulla gubbar slarvat bort. Fulla gubbar är extremt sällsynta på trav i nutid, men de var relativt ymnigt förekommande vid den tid som här behandlas. Att det skulle ha funnits papperskorgar 1941 har jag inget minne av, så alla spelkvitton hamnade på backen. Där plockade vi egenföretagare upp dom och kollade om de råkade vara vinstbongar. På så sätt tränades minnet, eftersom man fick hålla totoresultatet i varje lopp i skallen. I regel var det väl grå lappar av valör 2 kr Vinnare som gav återbäring, men pengar hade ju ett helt annat värde för 70 år sedan. Mitt eget All Time High var en lila 10 kr plats på Quick Worthy, där 14  spänn gick direkt ner i innerfickan. Det fanns en väldigt oskriven lag att man hade juridisk rätt att behålla de penningmedel man kom över på detta sätt, medan upphittade sedlar skulle lämnas till polisen. Men 5-or och 10-or hittade man nästan aldrig.

Det verkliga klippet gjorde jag emellertid den 15 juli utan att ens vara tillstädes på travbanan. Den travdagen kolliderade till min stora sorg med en pojklagsmatch i Svanskog. Jag hade hela veckan före tjatat om Bossman, 6 år (Calumet Boss – Ladna), en snabb rackare men en stamgäst i hängningstornet. Jag mutade min bror Olle, en oförarglig och mild typ, att för första gången gå på trav och dela en 2-krona på mitt ”drag” – fast jag kände inte till det ordet 1945, det har jag till leda fått inpräntat under sentida TV-tittande. Olle var inte bara snäll, han var också småväxt och inte äldre än 12 år så det kunde bli svårt för honom att få handla i toton, där 16-årsgräns gällde. ”Säg att du spelar åt farsan!” tubbade jag honom. Anstiftan av brott.

Då rälsbussen på Åmål-Årjängs järnväg kl 18.30 skramlade in på stationen var det första jag såg en meterhög lintott som rätt belåten räknade upp 74 kronor i min näve. Veterinär Tullberg och de andra i tornet måtte ha druckit kaffe under lopp 3 för Bossman hade för en gångs skull sluppit bannbullan. 1.32,9/ 2120. Odds 74.70 ( plats 99/10) var ett faktum. I tidraden hade han mest diskv men söndagen före var hans aktion godkänd, även om tiden 1.44,4 långt ifrån räckte ens till en matlapp. När Paul Albinsson på torsdagen hade fått frågan om Bossman hade nån chans hade han storskrattat: ”Ja, da finge han väll explodere!” Men det visste ju inte jag.

Hur gick det sedan? Ja, Olle hade spelat vidare med sin 74-kroning som under dagen hade växt till över 100, bl a genom ett idiotspel, 10 kr plats på Gilma. Så han blev väl spelberoende och stamkund i toton? Inte Olle, inte! Jag tror knappt han besökt en travbana sen 15 juli 1945.

I Bossmanloppet var Colonel Smith/ G Olsson megafavoriter till 13/10, men de blev bara fyra. Tog revansch söndagen därpå genom två raka i ett poänglopp.

Hur det gick i Svanskogmatchen? Det har jag banne mej glömt! 4-0 kanske till hemmalaget eller till ÅIF. En uppgift för framtida forskare att fördjupa sig i.

Jag tror att sommaren 1945 var den första jag erbjöds, och glädjestrålande tog emot, jobb på Åmåls Nya Bryggeri, nederlaget i Årjäng. Det innebar som en bieffekt att jag förutom att plocka glas på lagret och hänga med Henry Börjesson på dreckebil runt om i Nordmarken fick hjälpa till på travsekretariatet, där Jocke Persson också var chef. Fast det mesta som behövde vetas om trav, det visste Jockes biträdande sekreterare Nils (på Östtomta) Andersson och det var han som lärde mig grunderna i den svåra konsten att skriva avräkningar, lotta startspår och kolla programkorrektur.