30-talet

FÖRORD

Jag, redaktör Kroken (Blädder), har fått uppdraget att i största korthet meddela några data ur Årjängstravets historia. Den som vill ha en fylligare redovisning hänvisas till Permans oöverträffade jubileumsskrift ÅRJÄNGSTRAVET 1936 – 1986. Ur den har jag helt utan hämningar knyckt mycket av det följande och ännu mer har jag plagierat från mina egna skriverier i Årjängsprogrammet, där jag härjat helt fritt efter pensionsavgången från speakerkallet (1964-96). I Permans efterföljd har jag valt att behandla varje årtionde för sig. Vad vore mer logiskt än att starta med 1930-talet?

Lennartsfors, årsskiftet 2012/13

                                                                 Bengt Kroken Nilsson

 1930- TALET

Så här såg det ut när det för 100 år sedan tävlades med kappslädar på Svalsjön i Karlanda. Fast det här bilden är tagen av Ingmar Danielsson långt senare, 1982, när Karlanda Travklubb firade sina 90 år med TV på plats i 22 graders kyla.

Sen mitten av 1800-talet har det funnits ett starkt intresse hos odalmännen i våra bygder att tävla mot varandra med sina raska hästar. Till den ändan bildade man här och var travklubbar, t ex den i Karlanda som fortfarande är vital, fast den nu (2013) har 119 år på manken. Wermlands Trafvarsällskap i Arvika är ännu äldre, stiftat 1882. Vid det sällskapets 50-årsjubileum 1932 fick man i stort sett klartecken för tototillstånd av bankettspisande mäktiga Centralförbundspotentater (greve Carl Bonde m fl), därest sällskapet önskade bygga en landbana.

ARVIKA NOBBADE
Arvika nappade inte på den inviten, men Karlstad och Årjäng fick vittring. Först ut var Karlstad, där det fanns gott om penningstarka storgubbar, även om det var mycket ont om travhästar i området. Det viktiga tototillståndet fick Värmlands Förenade Travsällskap (Karlstad och Arvika) utan svårighet, men sedan, dekreterade Centralförbundet, fick det vara stopp. Det fanns inte plats för någon mer landbana i Värmland!

FÄRJESTAD BISTOD
Detta avskräckte inte de tävlingssugna hästkarlarna i Årjäng. Här, menade de, borde en travbana finnas, för här fanns ju hästarna. Sommaren 1936, ett par månader efter Färjestadspremiären, drog man mot alla odds igång ett banbygge och i september hade man en 1000-metersbana fullt brukbar för kappkörning. Något tototillstånd fick man visserligen inte, men i Färjestads regi (och för 5 % av totonettot) kunde premiären ändå avhållas vid marknadstid. De flesta funktionärerna var också Karlstadfolk.

PREMIÄR VID MARKNAN FÖRSTÅS

Den här banan bjöd Nordmarkens travsällskap på onsdagen den 30 september 1936. Både totobyggnad t v och måldomartorn (det senare ser i stort sett likadant ut idag) hade uppförts av byggmästare Gunnar Danielsson och hitom toton ser man det provisoriska presenningstäckta restaurangtältet, där kålsoppa serverades. Det var ju marknad! Själva banan hade 8 man jobbat med under ett 10-tal veckor, ett fantastiskt arbete den soliga sommaren 1936. Tidtagarna hade fått en egen plattform i flera avsatser framför måltornet.

Dåförtiden var den riktiga marknadsdagen 3:e torsdagen i månaden september, men landets hälsovårdande myndigheter satte stopp för det just 1936, eftersom en epidemi av det dåtida gissel som kallades barnförlamning (polio) hade brutit ut och större folksamlingar som marknader (och trav) var förbjudna. Premiären uppsköts därför fjorton dagar, men onsdagen den 30 september var det i alla fall dags och publikintresset var stort. Tyvärr blev löpningarna ganska glest besatta eftersom den betydande grupp norska travare, som anmälts till den 16, två veckor senare var upptagna av tävlingar hemma i Norge. Invigningsloppet med förstapriset 250 kr vann Björva/ Olof Larsson, Krusmon, före Tiger Brand, vars tillägg 120 blev för mycket. Dock tog han revansch dagen därpå.

KORT DEBUTSÄSONG
Första säsongen var kort; den bestod bara av de två marknadsdagarna onsdag och torsdag. Totalisatoromsättningen för de båda dagarna tillhopa var 15.743 :-. Det räckte till ett inte så ringa överskott för sällskapet på 1.433 kr och 21 öre sedan Färjestad fått sitt.

Ska vi fortsätta att snacka ekonomi så fanns i forntiden en viktig faktor att ta hänsyn till: bråkdelarna. På de två öppningsdagarna uppgick de till så mycket som 935:- . Vad var då detta? Jo, vid ett vinnarodds på t ex 1.99 blev utdelningen på en tvåkrona 3 kronor mot de 3.98 som matematiskt bevandrade torde få det till. De 98 örena tillföll sällskapet. På platsspelet spelade överskottsslantarna inte så stor roll, men just när favoriter gav vinnarodds som 2.47, 1,93 och sånt, skrockade arrangörerna belåtet.

DELADE LÖP MED ETT ENDA FÖRSTAPRIS
Sportsligt sett var det på 1930-talet så att det var mycket ont om varmblodshästar i distriktet. Strängt taget fanns från början inte en enda. Inte förrän 1939  hade varmbloden blivit så många att det varje travdag kunde köras två lopp för den rasen. Unghästloppen för treåriga nordsvenskar var däremot välbesatta och lanthästloppen, för hästar med rekord sämre än 2.05, fick för det mesta delas i både två och tre och t o m fyra avdelningar. För arrangören var sådan delning en verkligt god affär, för avdelningarna räknades ihop och prislistan fastställdes efter sluttiderna. Bara ett enda förstapris osv. Inte helt rättvist kanske man kan tycka, särskilt som kuskarna dessutom fick tänka på att inte köra fortare än 2.05. Gjorde de det fick hästen inte längre vara med i lanthästloppen, där konkurrensen var enklare och prispengarna inte belastade en samlad prissumma.

TIGER BRAND vs RAKETEN

Ett imponerande långt travsteg hade han, den svarte Tiger Brand, och han drog verkligen blickarna till sig. Med vanligtvis massor av tillägg att hämta in fick han aldrig vinna några enkla lopp, men ofta löste han sin uppgift till seger. Om inte Raketen blev för svår!

Ett sto som 1938 vann nästan varje gång hon startade var Båstnäs Britta e Polen-Bruna (Arvid Larsson, Sundsbyn), som till fots kom den långa vägen från just Båstnäs, ytterst i Västra Fågelvik. De många milen delades upp i etapper genom övernattningar i Töcksfors. Kalla snabba, loppet för högsta klassen, nådde hon dock aldrig. Där var det framförallt två travare som glänste: Tiger Brand (Erik Persson) och Raketen (Paul Albinsson), som i stort sett varje gång duellerade. Slitstarka som få var de också. Raketen (Brynjulf-Bruna) vann första mötet 1938 (6 januari), men sedan var det mest Tiger Brand (Lanken- Malin) hela den säsongen ända fram till dubbeltravet vid marknaden, då två norskar blev dem övermäktiga: Erin/ Joh. Ödegård på onsdagen och Herlaug/ Trygve Diskerud dan därpå.  Årjängs Stora Pris med hela 500:- till segraren fick dock ingen snabbloppare vinna. Löpet var öppet för hästar som under året startat minst två gånger i Årjäng och propositionen var utskriven så att den skulle ha gett Raketen och hans trätobroder280 m tillägg, vilket var för mycket t o m för dem. Storloppet vanns i stället av Paj/ O. Söderlund från Edane på 1.50,2/2500 före hemmahästarna Löpar Nisse 1.48,2/ 2560 (Paul) och Säterpärla (Erik Persson). Snabbloppshästarna möttes i ett annat lopp, men där segrade en ny stjärna, hingsten Ceres, före Tiger Brand. Denne Ceres var långt ifrån någon vältravande individ, men han blev så småningom far till massor av värmländska travare, de flesta lyckligtvis med bättre aktion än sin pappa.

VINSTMASKINEN BÅSTNÄS BRITTA BARA TREA
1938 fick vi oss tilldelat 9 travdagar, vilket året därpå minskades till 8. Av namn som dyker upp för första gången märks Laisa från Vännacka (Leo Skog), en 3-åring som vann ena avd av sitt debutlopp men sammanlagt fick vika för Spurt från Bäckefors, vars. 2.15,4/1100 i andra avd räckte till segern. Unghästarna var vid denna tid handikappade efter vikt med hästar på 550+ kg på start.

Inför Årjängs Stora hade man saftat på ordentligt med hela 700:- i förstapris. Det blev en ren Karlanda-affär med Fagerbols-Pelle/ Magnus Eliasson som vinnare före Ståle. Båstnäs Britta vann förvisso ena avdelningen men sluttiden räckte bara till tredjepengen.

Något dubbeltrav blev det inte vid Årjängs Marknad 1939, och det mest minnesvärda från marknadsdagen var väl att Paul Albinsson visade upp en ny häst som skulle komma att gå långt, Kjapp (Veslegut-Tök) som vann i klassen upp till 1800 kr. För det kallblodet – han kunde inte registreras som nordsvensk – bar det raskt ända upp i snabbloppet.

ERIKS BORTGÅNG LADE SORDIN PÅ STÄMNINGEN
Eljest var stämningen vid finalen denna marknadsdag 1939 tämligen dämpad, eftersom den store profilen Erik Persson, Karlanda, veckan före hade gått ur tiden. När 70-åringen på Färjestad efter segern med sin 3-åring Tyri Hans skulle haka av checkremmen segnade han ner och avled. Nordmarkens Travbana hade mist en av sina förgrundsfigurer.

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT
Åren 1937 – 1939 fick STC ta emot skrivelser där Nordmarkens Travsällskap enträget och med väl underbyggda motiveringar sökte anslutning till centralförbundet. Ändå dröjde det ända till den 28 november 1940 innan sekreterare Jocke Persson kunde trava iväg till Posten och hämta ut det rekommenderade brev som innehöll klartecknet för anslutning. En stor dag!

 

FÖRFATTARMINNEN

Alla minnen från åren före kriget är väl inte precis glasklara. Att jag, nyss fyllda 6, var en av de tillstädeskomna vid premiären 1936, det tror jag mig i alla fall veta. En vänligt sinnad moster tog mig vid handen och i sällskap med hennes fästmans bror, Nils-Göran Bergström, trängde vi oss fram till räcket och beundrade de raska springarna. Den ende av dessa jag har något som helst minne av är Tiger-Brand, Erik Perssons svarting som verkligen hade utstrålning. 2-kroningen som min eskort investerade på Tigern, gav emellertid ingen utdelning; han blev ju bara tvåa i Invigningsloppet efter Björva. Men dagssnabbast på 1.43,7/ 2120 blev han förstås.

Den ende jag talat med som år 2012 fortfarande är i livet och har egna minnen från premiären 1936, är Nils Kylén, 94, i Sillerud. Hans bror Tyko var en av de åtta armstarka unga män som sommaren 1936 med hjälp bara av en fyra, fem nordsvenska arbetshästar förvandlade myren öster om Marknadsplatsen till en travbana. Ätten Kylén har alltsedan premiäråret framgångsrikt tävlat med sina hästar på hemmabanan och gör så fortfarande.

Travkontakten med löjtnant Bergström, ”Capillo”, var för min del synnerligen gynnsam. När jag 15 år senare på I2 vid lördagmiddagsuppställningen på kaserngården på grund av något felsteg (troligen lurad av elaka kamrater) kallades fram och meddelades  straffkommendering som stallvakt över helgen, frälste mig Capillo, som var veckans dagofficer (dagskruv), när jag djupt bekymrad meddelade honom att jag på söndagen var i stort sett oersättlig i toton vid Årjängstravet.  ”Åk, du, och hälsa alla kompisar!” Då vete fanken om jag inte rentav gjorde stram honnör!

Helt säker är jag inte, men det kan ha varit den gången jag som försäljare av 2-kronorsbongar i toton uppe i bergen (ungefär där öltältet nu finns) ihop med bror min delade på en 2-krona på Vårsol – eller Vårsippan? – och fick 76 spänn i odds. Jag hade blandat ihop hästnamnen och råkade hitta en högoddsare.

I lumpen hade vi 1.50/dag för vårt krigande.